Följer honom på Instagram så jag får lite uppdateringar från resan.
Jag blir så himla glad för hans skull, att han får uppleva en sån här resa, att få göra den tillsammans med goda vänner. Jag tågluffade aldrig själv när jag var i hans ålder. Jag trodde då att det handlade om bekvämlighet, att det verkade så jobbigt, rörigt och skitigt på nåt vis. Jag sa alltid att jag hellre åkte på en charter-resa. Men sanningen var ju att jag kom inte ens iväg på sådana resor.
Jag tror att det egentligen handlade om att jag var rädd.
Att ge sig ut på en sådan resa kräver lite tillit till att allt ordnar sig och mod att inte veta hela tiden hur det ordnar sig. Så jag var nog mest rädd egentligen.
Jag är fortfarande rädd när jag ger mig ut på resor och inte riktigt vet hur det blir, vart vi hamnar och alla frågetecken som kan uppstå. Men idag kan jag stå ut med den resan och tycka också att den fyller en dimension i mitt liv på nåt vis. Att våga gå emot, att övervinna och den glädjen och lyckan och tacksamheten när jag väl klarat det.
Så jag är glad för Malles skull, att dom gör denna resa och jag hoppas dom får det fantastiskt bra med roliga upplevelser, nya vänner och att få dela detta tillsammans med vänner han redan har och tycker om.
Tänkte att jag skulle komma igång att skriva lite om de resor vi gjort, men det har inte riktigt blivit av. Jag är lite i start-gropen med bloggen så vi får se när det blir. Det blir när det blir helt enkelt.
Må gott!
/A
